Jag vet inte vart jag ska börja. Allt är i en sådan kaoatisk stämning just nu att det är helt sjukt. Jag är tonåring, jag har humörssvängnigar, jag bryter mot regler och trotsar gränser. Men trots det kan mitt ego säga att jag ändå hanterar allt sånt där på ett bra sätt. Jag är aldrig ute och ränner hela nätterna utan att min familj (läs: mamma) vet vart jag är. Jag lämnar aldrig någon av mina vänner ensamma när vi är på nya platser. Och jag ljuger fram för allt inte för mina vänner.

Jag bor inte nära någon av mina vänner, inte en ända trots att jag har minst tre helt olika umgängeskretsar. Och för att ta mig till deras ’’hemmaplan’’ krävs det att jag åker i kollektivtrafiken i cirkus trettiofem minuter. Och självklart gör jag det, de är ju mina vänner! Men vänskap är väl inte bara att man träffas och umgås lite? Det handlar väl om någonting mer än så? Vi kan börja med tillit. Tillit är för mig väldigt viktigt i en vänskap. För hur fungerar en vänskap om man inte kan lita på att det man öppnar sig om och berättar för vännen ska stanna hos henne/honom (om så önskas)?

Det måste inte alltid handla om saker och ting man säger, utan det kan vara saker som inträffar. Om du och din vän har bestämt er för att träffas trots att klockan tickar mot de senare visarna och det börjar bli mörkt ute, och det är så att det är du som måste ta dig till dennes hem, hur vill du då att resan/promenaden dit ska bli? Vill du behöva gå ensam igenom en skog, behöva titta dig över axeln varannan minut och oroa dig för att någonting otäckt ska hända? Eller kanske sitta ensam på tåget utan att ha någon att prata med? Vill du det? Självklart inte. Men ibland kan det bli så att det är du som får genomgå den lilla ’’processen’’. Men när det blir så en gång till, och en gång till, och en gång till, är det då man kanske borde säga ifrån att ’’nä, nu tycker jag att du får komma hit istället.’’?

Vänskap handlar om att man måste kunna kompromissa. Man måste kunna komma överens och möta varandra halva vägen var. Vänskap handlar om så himla mycket, man måste kunna lita på varandra, kunna kompromissa, kunna stötta varandra, man måste helt enkelt känna varandra.

Jag har växt upp som ett s.k ’’skilsmässobarn’’, dvs att jag har haft två hem och bott hos mina föräldrar varannan vecka. Det har lett till att jag har haft olika kompisar i de olika bostadområdena. Och inte nog med det så har jag flyttat flera gånger. Med en snabbräkning nu så här på rak arm så får jag ihop det till en hm, nio gånger. Hur många vänner hinner man skaffa sig på så många olika områden? Ganska många. Men när man sedan flyttar igen så tappar man väldigt lätt kontakten. Vilket leder till att man måste bygga upp nya vänskapsband på den nya platsen för att man inte har de ’’gamla’’ kvar på samma sätt.

Vänskap är komplicerat. Men samtidigt inte. För hur svårt kan det vara att vara snälla mot varandra, finnas för varandra, visa att man bryr sig och vill träffas? Och hur svårt är det egentligen att avstå från att ljuga, att inte lämna någon ensam, fråga hur någon mår och mötas på halva vägen?

Jag är inte perfekt, ingen är perfekt. Men samtidigt känner jag, att eftersom att jag inte ljuger för mina vänner, inte lämnar dem ensamma och eftersom att jag faktiskt möter dem hela vägen själv och inte halva (nio gånger av tio) genom att åka till dem för att kunna ses, för att jag ensam sitter och väntar på nattbussen på stationen och går igenom mörka skogar ensam sent in på natten utan någon bredvid mig eller ens i telefonen bara för att jag skulle kunna umgås med dem så länge som möjligt, för att jag klarar av att kompromissa på ett någorlunda bra sätt för att komma överens om saker och ting, för att jag frågar hur dem mår och vad dem har för planer för dagen, för att jag gör allt det där, så känner jag att jag förtjänar något någorlunda tillbaka.

Men under det här lovet, har jag knappt fått känna någonting av det av ens hälften av mina s.k vänner. Så jag är ganska trött på vänskap. Dödstrött.