Rösten som berättar att ''du förtjänar inte det här'',
samtidigt som man inväntar kaos som alltid brutit ut när allt varit bra, för en gångs skull.

Ligger i sängen med myggbitna och blåmärkta ben. Känner saknad samtidigt som jag önskar att ja vore på en annan plats än hemma.

Iallafall så ska jag snart somna till smattrandet av regndropparna som slår mot fönsterblecket.

Efter en veckas regn, solsken, dräggande, hungrande, skrattande, supandes och gud vet allt i Borlänge så är jag nu hemma, tyvärr. Jag har mått bättre än vad jag gjort på väldigt länge runt i kring mina fina flickor och pojkar. Har varit på fler konserter än vad jag någonsin varit i hela mitt liv och bara levt livet.

Bäst var utan tvekan Veronica Maggio och Nero. När Veronica klev in på scen blev jag lycklig i hela kroppen och skrek. Hon fortsatte med ''Längesen'' och när Petter följt av Daniel Adams-Ray klev in på scenen brast det. Tårarna var inte långt borta och jag kände liv. Jag sjöng med och kände lycka samtidigt som jag fick världens gosigaste kram. Jag var levande och ville stanna i ögonblicket ett bra tag efteråt.

Sedan var det Nero kvällen efter. I spöregn studsade jag runt med en kompis i publikhavet och bara levde. Drogs fram och tillbaka bland alla galna ungdomar som kände samma lycka som jag. Efter att jag och kompisen tappat bort varandra fortsatte dansandet på parkeringen i vattenpölar med ett gäng andra vänner, utan att vi brydde oss om någonting annat. Jag levde och mådde något otroligt bra.

Kort sagt kan jag säga att detta, trots en del motgångar, var en av de bästa sakerna jag någonsin gjort i mitt liv. Och jag saknar det redan.

Hade tid över imorse så jag tänkte att "varför inte laga en god och ordentlig frukost för en gångs skull?", vilket jag sedan gjorde. Lite fredagslyx.

Nu är jag hur som helst påväg till skolan! Har elevens val i tre dagar nu vilket lär bli lagom kul. Har valt NO-laboration med Robert. Även i år hade de plockat bort de lite roligare valen, så vi bestämde oss för att ta valet där våran handledare leder. Som en liten avslutning då vi inte längre kommer ha henne sen. Sorligt.

Söndertrampad. Förstörd. Nedbruten. Ensam.

Är på jobbet och Har precis bytt av Natasa i glasskiosken. Feta nice. Jobbar till ca 17:30 och sen är det hem o bara chilla. Mors dag idag ju, ni har väl inte glömt det?

Ligger i sängen och försöker vara intresserad av Eurovision samtidigt som choklad och popcorn håller mig sällskap. Är ostabil och ledsen ikväll och vet ingenting. Känner rädsla, ingenting annat.

Det är en sån skillnad på nutid och dåtid. En sån skillnad på hur saker händer och hur man tacklar det inträffade. En sån skillnad på hur det dåliga förändrats till något kaoatiskt på en helt ny nivå. När man trodde och påpekade att man mådde sämst i världen utan någon som helst vetskap om vad som väntade några år senare.

Några år senare står jag här. Jag står här och vet inte vad jag ska göra, inte i nuläget åt minstonde. Jag kan må hur underbart bra som helst. Nästan sådär läskigt bra så att man inte tror att det är sant. Samtidigt som jag helt från ingenstans kan gå ner i en enorm svacka där jag inte förstår eller känner någonting alls. Där orken försvinner som spårlöst och omsorgen om livet inte går att finna. En levande berg- och dalbana som från ingenstans stannar upp för en stund utan förvarning om vad som komma skall.

En berg- och dalbana som spelar ett spratt med mitt inre och ingen mindre än jag får sota för stoppen på vägen. Jag vet aldrig vart jag ska, jag vet bara att jag är påväg.

Saknad. Vad är det? Självklart är det en speciell känsla. Men kan man egentligen sätta ord på vad just ''saknad'' är och vad det innebär? Man kan ju sakna så himla mycket, under helt olika kategorier.

Man kan sakna en pojk/- flickvän, favoritgodsedjuret, ett visst klädesplagg, en plats, en maträtt, en familjemedlem eller kanske en vän. Ja man kan nog sakna hur mycket som helst!

Man kan känna en saknad efter den där gnistande dragsningskraften som drar upp en ur sängen varenda morgon när väckarklockan ringer. Den där dragsningskraften som forsslar ut energi genom kroppen och ger en ork för att göra sig redo för en dag med flera olika bemötelser, iaktagelser och prestationer. Den där energin som ska hjälpa dig att genomgå en hel dag utan att bryta ihop. Energin du behöver för att klara vardagen.

Just den där energin, den saknar jag.

Jag vet inte vart jag ska börja. Allt är i en sådan kaoatisk stämning just nu att det är helt sjukt. Jag är tonåring, jag har humörssvängnigar, jag bryter mot regler och trotsar gränser. Men trots det kan mitt ego säga att jag ändå hanterar allt sånt där på ett bra sätt. Jag är aldrig ute och ränner hela nätterna utan att min familj (läs: mamma) vet vart jag är. Jag lämnar aldrig någon av mina vänner ensamma när vi är på nya platser. Och jag ljuger fram för allt inte för mina vänner.

Jag bor inte nära någon av mina vänner, inte en ända trots att jag har minst tre helt olika umgängeskretsar. Och för att ta mig till deras ’’hemmaplan’’ krävs det att jag åker i kollektivtrafiken i cirkus trettiofem minuter. Och självklart gör jag det, de är ju mina vänner! Men vänskap är väl inte bara att man träffas och umgås lite? Det handlar väl om någonting mer än så? Vi kan börja med tillit. Tillit är för mig väldigt viktigt i en vänskap. För hur fungerar en vänskap om man inte kan lita på att det man öppnar sig om och berättar för vännen ska stanna hos henne/honom (om så önskas)?

Det måste inte alltid handla om saker och ting man säger, utan det kan vara saker som inträffar. Om du och din vän har bestämt er för att träffas trots att klockan tickar mot de senare visarna och det börjar bli mörkt ute, och det är så att det är du som måste ta dig till dennes hem, hur vill du då att resan/promenaden dit ska bli? Vill du behöva gå ensam igenom en skog, behöva titta dig över axeln varannan minut och oroa dig för att någonting otäckt ska hända? Eller kanske sitta ensam på tåget utan att ha någon att prata med? Vill du det? Självklart inte. Men ibland kan det bli så att det är du som får genomgå den lilla ’’processen’’. Men när det blir så en gång till, och en gång till, och en gång till, är det då man kanske borde säga ifrån att ’’nä, nu tycker jag att du får komma hit istället.’’?

Vänskap handlar om att man måste kunna kompromissa. Man måste kunna komma överens och möta varandra halva vägen var. Vänskap handlar om så himla mycket, man måste kunna lita på varandra, kunna kompromissa, kunna stötta varandra, man måste helt enkelt känna varandra.

Jag har växt upp som ett s.k ’’skilsmässobarn’’, dvs att jag har haft två hem och bott hos mina föräldrar varannan vecka. Det har lett till att jag har haft olika kompisar i de olika bostadområdena. Och inte nog med det så har jag flyttat flera gånger. Med en snabbräkning nu så här på rak arm så får jag ihop det till en hm, nio gånger. Hur många vänner hinner man skaffa sig på så många olika områden? Ganska många. Men när man sedan flyttar igen så tappar man väldigt lätt kontakten. Vilket leder till att man måste bygga upp nya vänskapsband på den nya platsen för att man inte har de ’’gamla’’ kvar på samma sätt.

Vänskap är komplicerat. Men samtidigt inte. För hur svårt kan det vara att vara snälla mot varandra, finnas för varandra, visa att man bryr sig och vill träffas? Och hur svårt är det egentligen att avstå från att ljuga, att inte lämna någon ensam, fråga hur någon mår och mötas på halva vägen?

Jag är inte perfekt, ingen är perfekt. Men samtidigt känner jag, att eftersom att jag inte ljuger för mina vänner, inte lämnar dem ensamma och eftersom att jag faktiskt möter dem hela vägen själv och inte halva (nio gånger av tio) genom att åka till dem för att kunna ses, för att jag ensam sitter och väntar på nattbussen på stationen och går igenom mörka skogar ensam sent in på natten utan någon bredvid mig eller ens i telefonen bara för att jag skulle kunna umgås med dem så länge som möjligt, för att jag klarar av att kompromissa på ett någorlunda bra sätt för att komma överens om saker och ting, för att jag frågar hur dem mår och vad dem har för planer för dagen, för att jag gör allt det där, så känner jag att jag förtjänar något någorlunda tillbaka.

Men under det här lovet, har jag knappt fått känna någonting av det av ens hälften av mina s.k vänner. Så jag är ganska trött på vänskap. Dödstrött.