Efter en veckas regn, solsken, dräggande, hungrande, skrattande, supandes och gud vet allt i Borlänge så är jag nu hemma, tyvärr. Jag har mått bättre än vad jag gjort på väldigt länge runt i kring mina fina flickor och pojkar. Har varit på fler konserter än vad jag någonsin varit i hela mitt liv och bara levt livet.

Bäst var utan tvekan Veronica Maggio och Nero. När Veronica klev in på scen blev jag lycklig i hela kroppen och skrek. Hon fortsatte med ''Längesen'' och när Petter följt av Daniel Adams-Ray klev in på scenen brast det. Tårarna var inte långt borta och jag kände liv. Jag sjöng med och kände lycka samtidigt som jag fick världens gosigaste kram. Jag var levande och ville stanna i ögonblicket ett bra tag efteråt.

Sedan var det Nero kvällen efter. I spöregn studsade jag runt med en kompis i publikhavet och bara levde. Drogs fram och tillbaka bland alla galna ungdomar som kände samma lycka som jag. Efter att jag och kompisen tappat bort varandra fortsatte dansandet på parkeringen i vattenpölar med ett gäng andra vänner, utan att vi brydde oss om någonting annat. Jag levde och mådde något otroligt bra.

Kort sagt kan jag säga att detta, trots en del motgångar, var en av de bästa sakerna jag någonsin gjort i mitt liv. Och jag saknar det redan.