Det är en sån skillnad på nutid och dåtid. En sån skillnad på hur saker händer och hur man tacklar det inträffade. En sån skillnad på hur det dåliga förändrats till något kaoatiskt på en helt ny nivå. När man trodde och påpekade att man mådde sämst i världen utan någon som helst vetskap om vad som väntade några år senare.

Några år senare står jag här. Jag står här och vet inte vad jag ska göra, inte i nuläget åt minstonde. Jag kan må hur underbart bra som helst. Nästan sådär läskigt bra så att man inte tror att det är sant. Samtidigt som jag helt från ingenstans kan gå ner i en enorm svacka där jag inte förstår eller känner någonting alls. Där orken försvinner som spårlöst och omsorgen om livet inte går att finna. En levande berg- och dalbana som från ingenstans stannar upp för en stund utan förvarning om vad som komma skall.

En berg- och dalbana som spelar ett spratt med mitt inre och ingen mindre än jag får sota för stoppen på vägen. Jag vet aldrig vart jag ska, jag vet bara att jag är påväg.